Att leva med ätstörningar i bakgrunden
Ätstörningsmonstret, som jag kallar den.

Han gör sig påmind då och då, jag lyckas dock hålla den i schack för det mesta eller mota bort känslorna, tankarna och komma på rätt bana igen. Det har inte alltid varit lätt och vägen hit har varit lång, jag är trots allt snart 30år gammal. (Känner mig som 15;)

Hela min uppväxt har jag alltid varit det smala barnet, det barnet som var lika vacker som “Greta Garbo” (ja för min släkt var hon vacker) eller lika vacker som prinsessan Madelene. Det är väl klart att jag mådde bra av dessa finns ord om mig, till mig men det kom en dag då puberteten slog till och den var inte nådig mot min kropp.

Från att ha varit den smala, snärta lilla tjejer med guldblont hår gick jag till den mulliga, extremt storbystade tjejer med råttfärgat hår.

Puberteten förstörde mig. Smal till höfter och bröst, var inte vad min kropp var beredd på, det var nästan som att gå från inget till DD.kupa på 6månader. Och de sluta inte växa, inte höfterna heller och ni kan tänka er hur min hud reagerade, jo den sprack - bristningar.

Så från att ha hört att jag är den sötaste tjejen de har sett, klätt mig i dockkläder och fixat mitt hår, var jag nu tjock, borde tänka på vad jag äter och lämnad åt trollen. De såg mig inte längre och när de väl såg mig så var det: “Ska du verkligen äta det där?” Eller så köptes det för små kläder till mig “Men Mica, du kommer ju i dem snart, du måste bara tänka på vad du äter!”

Ni kanske kan tänka er?

Hur mkt går inte en flicka igenom i pubertet BARA mentalt själv, utan påtryckningar från omgivningen.

Jag började tänka på vad jag åt, dock kom och ångesten och jag började tröstäta. Choklad i mängder, allt jag kunde komma över. Mina sorger dränktes i mat, mat, mat och godis!

Och efter det kom ännu en ångest, vad hade jag gjort? Nu kommer jag bli ännu mer tjock o ful.. Och jag svalt,… för att sedan tröstäta igen. Och så gick det, i en enda ond cirkel i några år för att jag senare hörde om en tjej som SPYDDE upp sin mat. Alla satt o snacka om hur sjukt det var, jag tänkte “Vilket geni!” …Så samma dag försökte jag spy upp min mat. Flera dagar försökte jag spy upp min mat, men det gick inte. Och jag kunde inte förstå mig på det, kan hon så kan jag!

När det gått några veckor (minns inte exakt) och jag kanske kunde spy 1-2 så gav jag upp. Att stoppa tandborsten ner i halsen funkade inte, min kropp vägrade att spy, så var det bara.

Jag kom på en ny idé, en ny genialisk idé. Nu var jag så less på mig själv, så less på alla runt om och att jag var så tjock Nu skulle jag minsann bevisa för dem, jag skulle bli bra igen, de skulle gilla mig igen och det spela ingen roll vad det skulle kosta!!!!

Jag börja svälta mig själv.
Och det gick förvånansvärt bra! Jag var så stolt!

Jag lyckades med något och alla var så stolta att jag började tänka på hur mkt jag åt, vad jag åt och hur ofta. De såg mig som hälsan själv. Jag såg mig som oövervinnlig, jag hade ingen hunger och hade jag det tog jag snabbt kontroll över den genom att hälla i mig massa vatten, varmt vatten!

När 3e dagen kom utan mat var hungern som knivhugg i magen, men jag hade mina knep, ibland tillät jag svagt te med socker och honung i men på de mest lyxigaste dagarna åt jag en halv banan.

Ibland var det bara lite socker, salt och varmt vatten. Det fick min kropp att stilla sig och jag fick tillbaka energin, tyckte jag. Men för varje gång tog det längr tid innan jag blev hungrig och jag tappade tidsuppfattningen.

Jag rasa ner i vikt. Såklart.

Det underliga i detta var att mitt i allt elände blev jag gravid. Jag hade ingen mens, men hon kom ändå. Och hon var min väg ut, ut ur eländet och allt självhat. Nu hade jag en liten en i mig som behövde näring för att växa. Själv insåg jag vad jag behövde göra, jag behövde äta. Livrädd för tanken, livrädd för maten tog jag ändå ett beslut: Det är för hennes skull, inte för min. Och därför, bara därför kunde jag äta. Min första måltid minns jag så väl… Jag ville fortfarande vara nyttig och åt rågmacka med paprika, ost och skinka, en skål med fil. Maten var som ett berg, herregud… Men jag skulle putta bort mig själv nu, jag var inte viktig, barnet!

Det tog mig 4timmar att få i mig mackan.. Filen slängde jag.
Och så fortsatte det så, men jag åt, frukost, lunch och middag.

Hon är min räddande ängel!
Hon föddes väldigt rund och go, 4055g och 53cm. Knubbsäl!
Hon fick mig ur aneroxi-träsket, hon fick mig att vakna upp ur min depression. Jag fick något att leva för igen.
Idag kan jag se det som att VI blev friska tillsammans!

Nu, är detta 8år sedan men ibland känns det som igår.
Ätstörningarna följer med, jag kan inte påstå att de följer med hela livet, eftersom jag inte lev ett helt liv än. ;) Men de följer mig i varje steg jag tar, minsta lilla snedsteg med maten och monstret är där och petar mig i ryggen och viskar saker som:

“Men du kanske skulle svälta dig själv lite, vara idag, du var ju så dålig igår, du åt för hela 1300kcal. Kom igen, bara idag, bara lite!”

Eller

“ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄT!!!!!!!! JAG VILL HAAA MAAAAT; GE MIG!!!! Kom igen bara en macka, en glass, och lite smör, ost, skinka, godis, mer glass, och kolla CHIPS!!! LÄSK, mer mer mer mer mer!!! Du är ändå så värdelös, kom igen nu, vi skiter i det här, det är mkt godare att bara ÄTAAA!”

Och ibland, förlorar jag.
Så är det.

Men oftast så vinner jag.

Nu kan jag vinna månader i sträck. Med ett litet snedsteg, men vet du vad, det gör inget för jag vet hur stark jag är och jag vet att det gör inget. Det viktigaste är att komma tillbaka, att vakna och ta upp där jag slutade sist. Inga bestraffningar, inga

“Nu måste jag straffa mig själv för att jag åt så mkt igår” eller
“Nu måste jag straffa mig själv genom att träna så jäkla hårt att jag tuppar av”

Mer, jag klarar detta. Ett snedsteg är inget snedsteg. Jag är bra som jag är och alla gör snedsteg. Och jag kommer träna som vanligt och jag kommer äta som vanligt.

Jag är bra.
Jag är stark!

Samtidigt som jag är en förbytt människa så har jag hittat hem, det är en bit kvar men jag är så nära att jag nästan kan ta på det. Den dagen jag bestämde mig för att börja träna och äta mer hälsosamt är nog den bästa dagen i mitt liv. Jag hade ingen aning då vad träningen idag har gjort för mig och hur den har fått mig att växa som person. Det första jag vill säga är att alla som har lite eller mkt problem psykiskt som fysiskt, träna!

Mina veckor bestod av att gå på tå, gå på tå inför mig själv och mina egna känslor. Jag visste inte hur jag skulle må den kommande dagen eller den närmsta timman. Om jag mådde bra så drog jag på ordentligt, det var inte ofta förekommande. Inte ens att må som vanligt, att bara vara, fanns i min värld. Det var kaos, varje dag, en evig kamp. Morgonen kunde ha börjat bra för att senare hitta mig i soffan, utslagen av bara mina egna känslor och ingen ork till att ens sitta upp. Och jag sov, runt 12 timmar för att sen ta hand om barnen, gå till dagis och sen hem och sova i 6tim till..

Det träningen har gett mig är livsglädje och jag har "bara" tränat i snart 12månader. Det var nu 10månader sen jag hade en psykisk kolaps, som då var minst 2ggr/vecka men kunde vara i veckor. Nu börjar minnet av sista ggn bli diffus, nästan som om att de bara var mardrömmar om någon som inte fanns. Jag har en enorm energi, på rätt sätt nu. Jag rivstartar inte längre för att sen kolapsa, jag startar dagen i ett tempo som håller hela dagen.

Jag är inte arg längre, jag är glad och kan förstå. Visst får jag bakslag men det är mer som vanligt, som alla får och inte flera ggr /dag. Utbrott, depressioner och tomheten vågar jag nästan säga att de är som bortblåsta. Men det är klart att demonen gör sig hörd då och då, vardagliga ting som att stöta på nya saker men tröskeln är inte lika hög längre. Jag kan nästan med lätta steg gå över den.

Jag kan träna själv på gymmet, jag går på grupp-pass själv och jag har en disciplin många vill ha. Jag har insett att jag kan så mkt mer än vad jag nånsin vågat tro och det betyder att jag fortfarande har mkt kvar att ge i livet.

Jag är nära på att bli hel, en som fungerar i samhället och som snart står på egna fötter. Jag har blivit en roligare mamma, en som leker, busar, är glad och inte ligger livlös i soffan. Jag kan nästan se solen och inte bara en massa gråa moln. Nu vill jag så mkt mer och jag vet att jag kan, det har träningen gett mig.

Dock kan jag inte säga att det har varit en enkel resa, det var många ggr jag ville ge upp och inte orkade träna. I början hade jag fortfarande min hemska dalar och att hålla min kost och träning på rätt spår måste jag få säga att det var en konst. Jag vill påstå att jag har en vilja av stål, om jag inte hade haft det så hade jag inte suttit här idag och skrivit detta. Jag tog mig upp, trots depression, ångestattack eller med tårar sprutandes. Jag tog mig upp, knöt mina skor hårt och med en beslutsamhet som ingen kunde hindra. Tog mig ut i blåst för en lång lång promenad, hög volym i lurarna med gråten i halsen och viljan att spy.

Jag satte på hemma dvdn för att träna hårt i 30min, oavsett hur jag mådde. Jag kunde gråta innan och jag kunde gråta när det var över men jag gav mig aldrig. Jag gav aldrig vika! Jag fortsatte och vägrade låta min inre demon vinna över mig.

Tabletter i massor har jag provat, antidepressiva, ångestdämpande, stämningsstabiliserande.. Inget har kunnat hjälpa mig, inget har rått bot på mina evigt kaotiska känslor. Men träningen, är som ett lyckopiller ingen kan tillverka. En naturlig drog som alla borde prova och ge en ärlig chans, att röra på sig är det människan är bäst på. Glöm aldrig det!

Nu bestämmer jag över mitt liv, jag har en vilja av stål och jag ska vinna!