Samtidigt som jag är en förbytt människa så har jag hittat hem, det är en bit kvar men jag är så nära att jag nästan kan ta på det. Den dagen jag bestämde mig för att börja träna och äta mer hälsosamt är nog den bästa dagen i mitt liv. Jag hade ingen aning då vad träningen idag har gjort för mig och hur den har fått mig att växa som person. Det första jag vill säga är att alla som har lite eller mkt problem psykiskt som fysiskt, träna!

Mina veckor bestod av att gå på tå, gå på tå inför mig själv och mina egna känslor. Jag visste inte hur jag skulle må den kommande dagen eller den närmsta timman. Om jag mådde bra så drog jag på ordentligt, det var inte ofta förekommande. Inte ens att må som vanligt, att bara vara, fanns i min värld. Det var kaos, varje dag, en evig kamp. Morgonen kunde ha börjat bra för att senare hitta mig i soffan, utslagen av bara mina egna känslor och ingen ork till att ens sitta upp. Och jag sov, runt 12 timmar för att sen ta hand om barnen, gå till dagis och sen hem och sova i 6tim till..

Det träningen har gett mig är livsglädje och jag har "bara" tränat i snart 12månader. Det var nu 10månader sen jag hade en psykisk kolaps, som då var minst 2ggr/vecka men kunde vara i veckor. Nu börjar minnet av sista ggn bli diffus, nästan som om att de bara var mardrömmar om någon som inte fanns. Jag har en enorm energi, på rätt sätt nu. Jag rivstartar inte längre för att sen kolapsa, jag startar dagen i ett tempo som håller hela dagen.

Jag är inte arg längre, jag är glad och kan förstå. Visst får jag bakslag men det är mer som vanligt, som alla får och inte flera ggr /dag. Utbrott, depressioner och tomheten vågar jag nästan säga att de är som bortblåsta. Men det är klart att demonen gör sig hörd då och då, vardagliga ting som att stöta på nya saker men tröskeln är inte lika hög längre. Jag kan nästan med lätta steg gå över den.

Jag kan träna själv på gymmet, jag går på grupp-pass själv och jag har en disciplin många vill ha. Jag har insett att jag kan så mkt mer än vad jag nånsin vågat tro och det betyder att jag fortfarande har mkt kvar att ge i livet.

Jag är nära på att bli hel, en som fungerar i samhället och som snart står på egna fötter. Jag har blivit en roligare mamma, en som leker, busar, är glad och inte ligger livlös i soffan. Jag kan nästan se solen och inte bara en massa gråa moln. Nu vill jag så mkt mer och jag vet att jag kan, det har träningen gett mig.

Dock kan jag inte säga att det har varit en enkel resa, det var många ggr jag ville ge upp och inte orkade träna. I början hade jag fortfarande min hemska dalar och att hålla min kost och träning på rätt spår måste jag få säga att det var en konst. Jag vill påstå att jag har en vilja av stål, om jag inte hade haft det så hade jag inte suttit här idag och skrivit detta. Jag tog mig upp, trots depression, ångestattack eller med tårar sprutandes. Jag tog mig upp, knöt mina skor hårt och med en beslutsamhet som ingen kunde hindra. Tog mig ut i blåst för en lång lång promenad, hög volym i lurarna med gråten i halsen och viljan att spy.

Jag satte på hemma dvdn för att träna hårt i 30min, oavsett hur jag mådde. Jag kunde gråta innan och jag kunde gråta när det var över men jag gav mig aldrig. Jag gav aldrig vika! Jag fortsatte och vägrade låta min inre demon vinna över mig.

Tabletter i massor har jag provat, antidepressiva, ångestdämpande, stämningsstabiliserande.. Inget har kunnat hjälpa mig, inget har rått bot på mina evigt kaotiska känslor. Men träningen, är som ett lyckopiller ingen kan tillverka. En naturlig drog som alla borde prova och ge en ärlig chans, att röra på sig är det människan är bäst på. Glöm aldrig det!

Nu bestämmer jag över mitt liv, jag har en vilja av stål och jag ska vinna!